Årets Svenska Mästerskap i fotografi avgjordes för ett tag sedan och jag har deltagit med några av mina foton. Det är alltid lika spännande och nervöst att delta trots att det är fjärde året i rad som jag är med.

Efter förra årets bronsmedalj i kategorin ”Vilda djur” har jag lagt onödigt mycket press på mig själv och satt höga förväntningar på att åter igen försöka ta en medalj. Därför blev jag först ganska besviken när mina två bilder som jag hade med i finalen i år inte möttes av de stående ovationer av domarna som jag hade hoppats på. De slutade ”bara” på en 7:e och 8:e plats i årets final.

Men efter att ha smält resultatet ett tag så inser jag att det faktiskt är en väldigt stor bedrift att ens komma till final och det har jag lyckats med nu i fyra år på raken. Det betyder att mina foton håller en hyfsad hög nivå då det bara är topp tio i varje kategori som går vidare från den digitala kvaltävlingen till själva printfinalen. Sammanlagt har jag haft med 12 foton i printfinalen de 4 år som jag har deltagit. Jag har en bronsmedalj, en fjärdeplats och tre 5:e platser… det är något att var stolt över!

”Winter warrior” slutade på en 7:e plats i printfinalen. Det är en av mina favoritbilder från Island.

Jag har också funderat på varför jag ens är med och tävlar. Det är ju ganska utlämnande och jobbigt att låta andra människor bedöma och kritisera ens foton. Det jag har kommit fram till är att det hjälper mig att driva på min egen utveckling något enormt. Jag är ju en vinnarskalle in i märgen (det vet alla som känner mig väl) och när jag får kritik ja då jäklar vill jag ju göra allt för att bevisa att jag kan ta ännu bättre bilder och att det som de har kritiserat ska jag minsann se till att bli expert på!

Så jag är oerhört tacksam varje gång jag får kritik på mina bilder av en duktig fotograf. Tack vare SM så har jag varje år något konstruktivt att jobba med i mitt fotograferande eller i redigeringen vilket har lett till att min utvecklingskurva har gått stadigt uppåt.

När jag ser tillbaka på mitt fotograferande så inser jag att jag kommit långt på ganska kort tid. Jag fotade för första gången med en systemkamera för 6 år sedan och för lite drygt 5 år sedan började mitt intresse för naturfoton. Då fotade jag samtidigt som jag var ute med mina två små barn släpandes på en stor barnvagn och på den vägen är det.

Så ibland när det inte går som man tänkt sig och det känns som ett stort misslyckande är det viktigt att stanna upp, reflektera lite och se hur långt man faktiskt har kommit. Sedan går man vidare och börjar jobba med det som behöver förbättras för att kunna nå sina mål. Jag har mycket kvar att lära…för mitt mål med fotografering har aldrig varit att bli en medelmåttig naturfotograf. Mitt mål har och är fortsatt att bli en av de bästa naturfotograferna i Sverige.

Med det sagt så kan ni förmodligen räkna med att se mina foton i tävlingssammanhang någon gång igen!